Läroform som är Gruppvis eller Envis?

Något som tydligt syns inom området vi själva studerar i är vikten och kraften det läggs på att frammana ett socialt lärande. Huvudmålet verkar dras mer och mer ifrån ett individuellt kunskapslärande, till en social utveckling av att fungera och prestera i olika gruppkonstellationer.

Varför då?

Kan det vara att värdet på kunskap inte längre ligger på samma nivå som förut? Mycket arbeten sker idag i form av massproduktion och är inte längre i behov av expertkunskap i samma mängd som förut. Samt att den kompetens som ändå kan komma att behövas finns idag tillgänglig i ena byxfickan. Med insikten om att värdet på kunskap sjunker har vi hamnat i en förändringsfas där den prioriterade utbildningen handlar om något socialt framför något som är förknippat med ämnesinriktad kunskap.

En annan tanke är att vi med dagens teknik och levnadssätt tvingas vara närmare varandra än någonsin förr. När vi ständigt är kontaktbara på diverse medium och arbetar i större organisationer (ofta med människor vi inte känner så bra), hamnar vi ofta i positioner där vi söker ett gemensamt samförstånd med andra människor. Att vara duktig på att skapa samförstånd blir då en egenskap av högt värde för de flesta människor.

Går det inte att kombinera grupparbete med individuellt arbete?

I vår grupp har vi gjort en film om en arbetsuppgift i biologi där mellanstadieelever tilldelas en viktig individuell roll i ett grupparbete. Den här uppgiften plockar fram det viktigaste i att kunna presentera resultat på egen hand, samtidigt som det understryker att elever i grupp tillsammans har möjligheten att nå en ny nivå av kunskap.


(Dessvärre fick vi inte med Powerpointen på hela filmen, så öppna gärna den i länken under filmen.)

https://www.youtube.com/watch?v=nnh8jS6UPSI

https://docs.google.com/presentation/d/1v7Exe3TjmiKlxzOy8NnchzVMyZv3GS3dbAVEzAspFT0/edit#slide=id.p

Musikhjälpen

Just nu sänds det som kallas för ”Musikhjälpen” på Radio och Tv. Det har sänts årligen veckan före jul sedan året 2005 och syftet är att samla in pengar till välgörande ändamål. Detta genomförs genom att tre programledare stängs in i ett hus, kallat "glasburen", i sex dygn. Under tiden sänder de Live 24 timmar om dygnet hela perioden, samtidigt som lyssnarna och tittarna kan önska låtar mot att de skänker pengar eller auktionerar/budar på prylar eller upplevelser där pengarna går oavkortat till projektet. Detta år handlar det om klimatet. Mottot lyder: ”Ingen ska behöva fly undan klimatet” och pengarna samlar man alltså in för att människor ska kunna överleva klimatrelaterade katastrofer bättre.

Detta tycker jag är ett fantastiskt projekt som blandar både roligt och nyttigt och det är ett budskap som vi vill sända till, inte bara våra barn, utan alla människor. Därför samlade jag mina elever på fritids och berättade om detta och engagemanget var stort och jag möttes direkt av frågor som: ”Vad kan vi göra för att hjälpa?” Eller: ”Kan vi önska en låt?”. Detta gjorde mig glad och jag svarade att det är självklart att vi kan hjälpa till! I år har Musikhjälpen ett projekt som heter ”Pärla för musikhjälpen”, som innebär att man ska göra pärlplattor och skicka in dem. Jag installerade barnen och tillsammans lyssnade vi på musik och pärlade. Våran lek och musik räddade liv!

Jag koppar detta till många direkta lärandemål ur skolans värdegrund och gör det på ett roligt och kreativt sätt som till exempel gynnar barns solidaritet till svaga och utsatta. Ett budskap jag belyste var att ingen kan göra allt men att alla kan göra något och tillsammans är vi starka!

”Genom ett miljöperspektiv får de möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor. Undervisningen ska belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta kan anpassas för att skapa hållbar utveckling”

(Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, s. 9)

Jag tog våra bilder och gjorde ett kollage för att sedan sätta upp i korridoren så att alla föräldrar kunde se. Det önskvärda hade kanske varit att ha en ”skolblogg” att ladda upp det på, men det får bli ett framtidsprojekt att skaffa en sådan eftersom det är ett väldigt bra sätt att visa vad vi gör och varför. Det är också väldigt givande för verksamheten om föräldrar kan diskutera och komma med förslag till det bättre och så vidare. 

Tack för mig och mitt lite lagom slarviga men högs personliga inlägg som förhoppningsvis kommer att inspirera andra att hoppa på tåget och diskutera kring ämnet. Må väl! / Fredrik Svensson

Med rädsla för framtiden

Ibland blir jag rädd att skolan och vi vuxna tar ifrån barnen deras fantasifulla och barnsliga sida. Detta särskilt efter att ha läst “Läraryrkets många ansikten”. Jag tror att dagens "skoltänk" rentav kan försumma barns kreativa och nyfikna sida. Det är så bestämt och regelmässigt rätt i skolans värld att tid för fria frågor inte finns. Och när det finns plats för frågor, så blir eleverna allt som oftast ledda i “rätt” riktning för att ställa “rätt” frågor. Är inte det ett sätt att direkt förhindra barns naturliga utveckling? Barn måste få fråga fritt, få uppleva och skaffa erfarenheter med alla sinnen. Fungerar det verkligen så i skolan? Jag vågar säga att svaret är nej på den frågan, vilket leder mig till nästa. Strider inte det egentligen mot vilka rättigheter barn har? Detta är samtidigt en mycket svår fråga då FN:s konvention om barns rättigheter går att tyda på många sätt, sin tydliga formulering till trots. Var går gränsen mellan rätten till sin egen kreativa utveckling och ramarna för att ha gått “för långt” i det kritiska tänkandet jäntemot andra människor? Finns det en sådan?

Med risk för att vara oförskämt kritisk mot den svenska skolan skriver jag detta inlägg med hopp om att sätta myror i huvudet på er!

Hur tänker ni? Hur kommer det se ut för barnen i framtiden?

Vad håller vi på med?

I det numera digitaliserade Sverige och våra goda förutsättningar till att få fram information så skulle det kanske vara rimligt att vi inte skulle sjunka i till exempel Pisa-testet. Men ändå sjunker vi! Vad beror detta på? Det är såklart många faktorer som spelar in här. Som till exempel en stor ökning på befolkningen och därmed större klasser som resulterar mindre lärare per elev.

Idag är det enklare än någonsin att få kunskap om nästan vad som helst. De flesta har idag tillgång till internet och stora bibliotek, vilket borde resultera i ett väldigt bildat folk där kunskapen och erfarenheterna flödar. Men istället för att använda våra datorer och smartphones till att skaffa bildning och få en bra världsbild så påverkas vi av felvriden media och väljer att t.ex kolla på skrikande getter på YouTube.

Att svenska barn presterar sämre i till exempel matematik är såklart väldigt illa och det måste nu läggas ner ännu mer resurser på att hjälpa de som är i behov av mer hjälp, men också de som är väldigt duktiga. Låt oss nu inte bara rikta resurserna till fler lärare (som självklart är väldigt nödvändigt och viktigt), men kanske också investera i fler datorer och exempelvis iPads. Vad är egentligen viktigast och bör läggas mest fokus på i ämnet Matematik? Att barnen kan skriva alla formler och göra alla uppställningar i huvudet och skriva ner på papper eller att barnen förstår sig på det matematiska tänket och kan lösa uppgifter och problem med mer hjälp av alla tillgängliga hjälpmedel? Det är ändå så det fungerar i ett samhället, i en viss grad.
Samtidigt kan inte en dator kan ersätta den hjälpande handen helt och i Matematik är det väldigt viktigt och bra att arbeta praktiskt som till exempel att räkna med mynt och kuber.

Jag tror att det är bra att ligga någonstans mittemellan då skolan borde spegla det numera digitaliserade samhället där det är viktigt att kunna hantera alla digitala verktyg, men också kunskapen att kunna tänka själv och ha en tjock "social plånbok". Att också kunna arbeta både praktiskt och teoretiskt. Det är viktigt att alla pedagoger och lärare sätter sig in i den digitala världen och jobbar fram en bra metod för att få in de i undervisningen som bidrar till bättre förståelse hos eleverna.

Avslutningsvis vill jag tillägga att det skrämmer mig att vi kan mindre idag än för många år sedan, trots alla nya fantastiska hjälpmedel och all information som bara är  några klick bort. Att jag också har "ramlat i fällan" är inget jag tänker sticka under stolen med och jag tror att det är väldigt viktigt att våra så kallade hjälpmedel används som just det, hjälpmedel!

Varför tror ni att Sverige sjunker i Pisa-Tester?
Tack för mig och hade gött!/ Fredrik S

https://www.youtube.com/watch?v=w0CdXaOS5_o

Klassblogg - hiss eller diss?

Vi i grupp två har studerat några bloggar under veckan och fastnade för framförallt för en blogg som drivs av åk 5-6 från Steningehöjdens skola. Bloggen visar på ett stort engagemang från lärare och elever. En härlig och positiv mentalitet genomsyrar och lärarna verkar jobbat för att lyfta och inspirera sina elever. I bloggen kan man läsa om såväl vad klasserna gör för arbeten och vad som sker i skolan, som viktig information till vårdnadshavare etc.

Skolan verkar ha ett lite annorlunda arbetssätt - jämfört med “vanliga, kommunala skolor”. Det är stort fokus på värdegrundsarbete och arbeten om FN, mobbning, likabehandlingsplan etc. Många ämnen undervisas i form av skapande och rörelse, vilket vi tror är en bra undervisningsform då lärandet blir roligt.

Bloggen visar även att eleverna är delaktiga i terminens lektionsupplägg genom att rösta hur de
vill lära sig om de olika områdena inom ett visst ämne, i vilken ordning och hur de vill redovisa det de lärt sig. I engelska skapades en karta över Gamla Stan i Stockholm, där varje historisk punkt visar upp en film från Stockholm med olika elever som på engelska berättar en spännande anekdot. Inom matematik gjorde elever egna matematikfilmer och formelsamlingar som samtidigt gav andra skolkamrater chansen att lättare förstå räknesätten.
De har dessutom lagt upp filmer och bilder från till exempel idrottslektioner som både kan vara kul som förälder att se men även vara bra i utbildningsyfte. Ett problem vi ser med detta är att om det till exempel finns elever som inte känner sig bekväma på idrotten av olika anledningar, så tror vi att en sån här sak skulle kunna göra det värre.

Vi tycker att man kan ana influenser av både John Deweys “Learning by doing”-tanke samt Maria Montessoris pedagogik, vilket vi tycker verkar vara givande och framgångsrika lärandeperspektiv.

Avslutningsvis, en blogg där bara föräldrar, personal och släkt kan komma in på är ett fantastiskt smidigt sätt att följa skolverksamheten på anser vi.
Bloggen visar en gemensam utveckling, samt ett eventuellt sätt att kunna motivera eleverna extra mycket genom att bloggen blir en slags morot till att göra extra bra ifrån sig i skolarbeten. Det ska ju trots allt visas för alla andra! Eller kan det i själva verket fungera som en popularitetstävling? Vem får mest visningar eller kommentarer?

Vad tycker ni om det här? Kolla gärna in bloggen, mycket inspirerande!
https://hojdarna0304.webbstjarnan.nu/2015/11/

Victoria Cornelius
Fredrik Svensson
Mikael Karlsson
Catarina Ekliden
Marlene Sjölander
Hilda Joma

Ett bekymrat tillkännagivande

Uppgiften som vi blivit tilldelade för den här kursen vad gäller bloggskrivandet är för mig och säkert många andra ett helt nytt sätt att arbeta inom skolan. Bloggen är till stor skillnad från den akademiska texten, där innehållet är en noggrant konstruerad formalia med ett speciellt anpassat ramverk av definitioner för att i det närmaste formulera den huvudsakliga kärna av det ämne som behandlats (akademiskt). Bloggskrivandet däremot vänder sig åt andra hållet, det sätter ord på tankarna, det beskriver vår tolkning av det vi varje dag läser i skolböckerna.

Under dagen har jag ägnat flera timmar åt att läsa de blogginlägg och kommentarer som vi alla hjälpts åt att skapa. Precis som planerat är inläggen fulla av de olika funderingar som vi kommit att undra över den korta tiden vi har studerat på lärarprogrammet. Tankarna sprids åt olika håll och kreativiteten på blogginläggen är långt högre än vad en ensam person förmodligen hade lyckats åstadkomma under hela sin utbildningstid.

När jag dock har läst färdigt ett inlägg och blickar ner mot kommentarerna blir det genast svårt att orientera sig. Ibland känns det som om jag läser en kommentar, och sen scrollar vidare för att börja läsa på den kommentaren jag nyss läst färdigt. ”Intressant text”, ”tänkvärt” och ”jag håller med dig” är fraser som ofta dyker upp i kommentarsfältet på nästan alla inlägg.

Det gör mig bekymrad att läsa kommentarer som många gånger enbart instämmer på det ursprungliga blogginlägget. I kommentarsfälten känner jag att jag någonstans går miste om den kreativitet som finns i alla blogginlägg. I mina ögon borde kommentarer vara ett utrymme som lämnats där vi kan framföra tankar som skiljer sig, eller kanske poängtera något som föregående skrivare missat att ta med.

När jag nu publicerar detta inlägget hoppas jag att du har hängt med på mina tankebanor och att det inte enbart dyker upp likasinnade kommentarer. Känn dig fri att kritisera, poängtera och påpeka saker du tycker jag glömt att ta upp.

Nu börjar jag få slut på ord.
Jag vill tacka för att du tog dig tid att läsa, och hoppas att blogginlägget var givande.

De utkastade eleverna

Läste nyss grupp 4:as blogginlägg om behaviorismen och blev mycket inspirerad. Så viktigt område att ta upp! Rekommenderar er att läsa deras blogginlägg.

Allt som oftast så är det ju så "enkelt" att bara slänga ut elever som inte sköter sig. Men det håller inte riktigt. Faktum är att den lärare som håller i lektionen också har ansvar för den elev som hen slängt ut. Hur lätt är det? Dessutom är själva handlingen att slänga ut en elev bara en tillfällig lösning. Vad är det egentliga syftet? Att bara bli av med "problemet"? För som straff tror jag inte att det håller eftersom eleven då i 9/10 fall garanterat får sin vilja igenom, nämligen att slippa lektionen.

Och nästa lektion då? Har eleven kommit till insikt tills dess av att ha blivit utslängd från den tidigare? Troligen inte. Om man verkligen ska lyckas med den stökige eleven tror jag att det handlar om kommunikation. Att få eleven att förstå syftet med undervisningen, varför den är viktigt osv. Faktum är att eleven i fråga kanske inte ens förstått vad denne gjort fel. Är det alltid rätt att läraren utövar sin makt över eleven vilket behaviorismen många gånger anser?

Jag tror att lösningen många gånger snarare är att visa förståelse och kommunicera med eleven. Det kan finnas så många "osynliga", bakomliggande orsaker till elevens avvikande beteende. Jag jobbar själv med den typen av elever och det har, med dem i alla fall, varit mycket framgångsrikt att alltid föra en öppen kommunikation.

Å andra sidan blir ju de övriga eleverna i klassrummet lidande om den stökiga eleven blir kvar. Men det tycker jag nästan bekräftar det faktum om att det inte finns någon “quick fix” på detta problem, utan att det krävs en hel del arbete för att lösa det. Exempelvis då genom kommunikation med berörd elev och berörda föräldrar.

Hur tänker ni? Har ni några andra idéer?