På skolan jag jobbade var det en dag när hela 3an skulle åka till simhallen, alla elever utom en. Den här eleven skulle vara kvar och göra lite skoluppgifter medan de andra var och simmade. Hennes första pass skulle hon sitta i mitt arbetsrum samtidigt som vi båda jobbade med vårat egna. Jag tänkte lyxa till det lite och frågade om hon ville ha musik på samtidigt.
Hon nickade, och jag satte på något som jag tänkte att barn i hennes ålder lyssnar på, som just i detta fall blev Eric Saade. Efter ett par sekunder frågade hon om jag hade något med Queen. Under tiden mina ögon växte till tefat lyckades jag förvånat klämma ut ett "javisst", och fick sedan kommentaren: "Egentligen gillar jag The Beatles bättre, men idag är jag på Queen-humör".
Själv har jag musik som mycket stort intresse och vi föll genast in i diskussioner om inte bara Queen och The Beatles m.m, det fanns även många kommentarer om Bach, Mozart och Vivaldi. Det passet var det inte jag som var lärare, för det fanns någon som kunde mer, och om det så var en 9-åring som visste mer rör mig inte det minsta.
Min poäng med den här historien är att jag av en ren slump lyckades möta en elev i sitt rätta element. En plats där eleven kunde få skina bara genom att vara sig själv. Det blev inte många mattetal räknade det passet, men trots det upplever jag att eleven fick med sig något bra iallafall. Som lärare kan man inte bli annat än stolt av att överträffas av sina egna elever.
Min fråga till dig är: Hur ska vi göra för att locka fram dessa sidor hos våra elever?
Eriksson-Gustavsson,
A.-L., Göransson, K., & Nilholm, C. (2011). Specialpedagogisk verksamhet
i grundskolan. Lund: Studentlitteratur.
