Ett bekymrat tillkännagivande

Uppgiften som vi blivit tilldelade för den här kursen vad gäller bloggskrivandet är för mig och säkert många andra ett helt nytt sätt att arbeta inom skolan. Bloggen är till stor skillnad från den akademiska texten, där innehållet är en noggrant konstruerad formalia med ett speciellt anpassat ramverk av definitioner för att i det närmaste formulera den huvudsakliga kärna av det ämne som behandlats (akademiskt). Bloggskrivandet däremot vänder sig åt andra hållet, det sätter ord på tankarna, det beskriver vår tolkning av det vi varje dag läser i skolböckerna.

Under dagen har jag ägnat flera timmar åt att läsa de blogginlägg och kommentarer som vi alla hjälpts åt att skapa. Precis som planerat är inläggen fulla av de olika funderingar som vi kommit att undra över den korta tiden vi har studerat på lärarprogrammet. Tankarna sprids åt olika håll och kreativiteten på blogginläggen är långt högre än vad en ensam person förmodligen hade lyckats åstadkomma under hela sin utbildningstid.

När jag dock har läst färdigt ett inlägg och blickar ner mot kommentarerna blir det genast svårt att orientera sig. Ibland känns det som om jag läser en kommentar, och sen scrollar vidare för att börja läsa på den kommentaren jag nyss läst färdigt. ”Intressant text”, ”tänkvärt” och ”jag håller med dig” är fraser som ofta dyker upp i kommentarsfältet på nästan alla inlägg.

Det gör mig bekymrad att läsa kommentarer som många gånger enbart instämmer på det ursprungliga blogginlägget. I kommentarsfälten känner jag att jag någonstans går miste om den kreativitet som finns i alla blogginlägg. I mina ögon borde kommentarer vara ett utrymme som lämnats där vi kan framföra tankar som skiljer sig, eller kanske poängtera något som föregående skrivare missat att ta med.

När jag nu publicerar detta inlägget hoppas jag att du har hängt med på mina tankebanor och att det inte enbart dyker upp likasinnade kommentarer. Känn dig fri att kritisera, poängtera och påpeka saker du tycker jag glömt att ta upp.

Nu börjar jag få slut på ord.
Jag vill tacka för att du tog dig tid att läsa, och hoppas att blogginlägget var givande.

De utkastade eleverna

Läste nyss grupp 4:as blogginlägg om behaviorismen och blev mycket inspirerad. Så viktigt område att ta upp! Rekommenderar er att läsa deras blogginlägg.

Allt som oftast så är det ju så "enkelt" att bara slänga ut elever som inte sköter sig. Men det håller inte riktigt. Faktum är att den lärare som håller i lektionen också har ansvar för den elev som hen slängt ut. Hur lätt är det? Dessutom är själva handlingen att slänga ut en elev bara en tillfällig lösning. Vad är det egentliga syftet? Att bara bli av med "problemet"? För som straff tror jag inte att det håller eftersom eleven då i 9/10 fall garanterat får sin vilja igenom, nämligen att slippa lektionen.

Och nästa lektion då? Har eleven kommit till insikt tills dess av att ha blivit utslängd från den tidigare? Troligen inte. Om man verkligen ska lyckas med den stökige eleven tror jag att det handlar om kommunikation. Att få eleven att förstå syftet med undervisningen, varför den är viktigt osv. Faktum är att eleven i fråga kanske inte ens förstått vad denne gjort fel. Är det alltid rätt att läraren utövar sin makt över eleven vilket behaviorismen många gånger anser?

Jag tror att lösningen många gånger snarare är att visa förståelse och kommunicera med eleven. Det kan finnas så många "osynliga", bakomliggande orsaker till elevens avvikande beteende. Jag jobbar själv med den typen av elever och det har, med dem i alla fall, varit mycket framgångsrikt att alltid föra en öppen kommunikation.

Å andra sidan blir ju de övriga eleverna i klassrummet lidande om den stökiga eleven blir kvar. Men det tycker jag nästan bekräftar det faktum om att det inte finns någon “quick fix” på detta problem, utan att det krävs en hel del arbete för att lösa det. Exempelvis då genom kommunikation med berörd elev och berörda föräldrar.

Hur tänker ni? Har ni några andra idéer?

Vad är lärande, egentligen?

Det pratas mycket om olika teorier om lärande och vilka sätt som är bäst och hur

man ska nå ut en livslång lust att lära till alla. Men vad är egentligen att lära?

“...den process genom vilken en organism ändrar sitt beteende som ett resultat av erfarenhet…” (Gage & Berliner 1992, s.225).

Vad som gör lärande väldigt ovisst och svårt att kontrollera är att vi inte själva väljer vilka erfarenheter vi ska formas av, vilka upplevelser vi ska komma ihåg eller vilka människor som vi väljer att ge inflytande i vår vardag. Skolans uppgift är att ge eleverna ämneskunskaper och sociala färdigheter för att förbereda dem för ett  liv i samhället. Att alla har rätt till utbildning och få samma förutsättningar för att nå sina personliga mål. Att välja en lärandeteori för människor som alla är skapade på olika sätt blir genast problematiskt.

Lärande är nödvändigtvis inte något positivt trots ordets positiva klang. En situation man lär sig mycket av är ofta situationer som för individen är obehagliga, så som barndomstrauman eller mardrömmar. En tolkning för att uppnå en så hög nivå av lärande som möjligt är då att utsättas för negativa upplevelser. liknande effekt av lärande uppnås också av positiva upplevelser, dock inte lika starkt. Kan detta eventuellt uppnås och upplevas på bästa sätt av att man genomgått negativa upplevelser? Utan att ha varit med om det negativa, är det svårt att veta vad som är positivt.

Om starka känslotillstånd leder till ett välutvecklat lärande, borde det då inte finnas en undervisningsteori som grundar sig i att förknippa lärande med starka känslor?

Marléne, Victoria, Mikael, Fredrik, Catarina

Montessoripedagogiken

Det finns en mängd olika lärandeteorier och i detta blogginlägg tänkte vi reflektera över Montessoripedagogiken  som vi finner spännande.

Inom Montessoripedagogiken handlar pedagogens roll i skolan om observation och handledning till eleverna. Läraren ska inte ha en framträdande roll i klassrummet och inte ta kontroll över lärandet, utan istället uppmuntra till lärande. Detta för att lära eleverna att arbeta självständigt. Barnen ska utvecklas socialt genom att lära sig samarbeta. Klassrummen ska vara estetiskt utformade och innehålla mycket material för att inspirera eleverna. Det finns tex ibland bara en leksak av varje, detta för att barnen ska lära sig att dela med sig och visa varandra respekt.

Maria Montessori

På en Montessoriförskola är alla möbler utformade efter barnen och deras höjd. Alla bord, stolar, diskbänkar, handfat och toaletter är på barnens nivå så att barnen kan sköta allt själva. Om barnen ska måla så kan de själva hämta färg och penslar och fylla muggar med vatten. Dessutom får barnen, till och med de yngsta, klä på sig själva när de ska gå ut. Även om det tar tid. På gymnasiet blir läraren ännu mer en betraktare, en ledsagare som håller sig i skymundan. En kemilektion kan utformas på så vis att eleverna får en handfull material som de sedan ska lyckas lösa en uppgift med, exempelvis “få lampan att lysa”, “få vattnet att börja koka”, “få fläkten att starta”. Därefter får eleverna prova sig fram. När de lyckats med uppgiften, får de skriva ner hur de gjorde.

Vi i grupp två anser att detta är en mycket spännande och tänkvärd pedagogik. Eleverna får en enorm möjlighet att utvecklas, bli självständiga, lära sig samarbeta samt att lära sig lösa problem. I och med deras möjlighet att utvecklas inom problemlösning, tror vi att chanserna för att lyckas och bli duktig i matematik samt utveckla sitt logiska tänkande, ökar drastiskt.

Denna pedagogik påminner mycket om John Deweys teori om “learning by doing”, som även den känns som att den ger eleverna en fantastisk möjlighet till bra lärande.

Vi anser att Montessoripedagogiken är en mycket bra form av undervisning som ger eleverna stora möjligheter att utvecklas och lära. Dock kan vi se vissa problem i att praktisera denna pedagogik. Att bedöma och mäta elevernas kunskaper kan bli svårt då eleverna nästan enbart bedöms av observation. Detta kan vara svårt om klasserna är stora och vi undrar om det då verkligen är möjligt att observera alla eleverna i alla områden. Vi frågar oss även hur man kan motivera en elev som inte är intresserad av att lära sig, utan att faktiskt kontrollera hen.

Samtidigt tror vi att denna typ av utbildning ger alla elever en chans att visa vad de kan utifrån sina förutsättningar, då den lättare kan anpassas på en individuell nivå.

Vi har utgått ifrån denna vetenskapliga artikel: http://files.eric.ed.gov/fulltext/EJ1003949.pdf

Här kommer ett härligt klipp på hur de yngre barnen arbetar med matematik inom Montessoripedagogik!

http://montessori.se/filmer/video/montessori-mathematics/


Mikael Karlsson
Victoria Cornelius
Fredrik Svensson
Catarina Ekliden
Marléne Sjölander

Specialpedagogik

Vi har funderat mycket kring specialpedagogik. Vi har läst två artiklar om särbegåvning samt läs- och skrivsvårigheter. Följande tankar har vi om dessa artiklar.

http://www.pedagogvarmland.se/artikel/12-tecken-pa-att-du-kan-ha-en-sarbegavad-elev

http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:470362/FULLTEXT01.pdf

Det står i våra styrdokument att alla elever har rätt till utbildning och chans att nå sina mål. Då det läggs väldigt mycket resurser på elever som inte når målen och då hamnar individen som ligger långt före i skuggan. Dock upplever vi i artikeln, att de beteendemönster som beskrivs är väldigt breda och luddiga. Vi upplever att de är lätt att förväxla en särbegåvad elev mindre begåvad elev. Dessutom är spannet mellan 2-20% av särbegåvade elever väldigt stort vilket någonstans gör det svårt att ta artikeln på fullt allvar.

I artikeln som handlar om läs- och skrivsvårigheter reagerar vi på den långa period man har forskat kring begreppet dyslexi, och hur mycket mer man vet i förhållande till när man började forska. Däremot finner vi det underligt att trots all förvärvad kunskap inom området har man ännu inte lyckats hitta något effektivt sätt att underlätta för de som lider av läs- och skrivsvårigheter. Vad som ringas in i artikeln är att eleverna med svårigheter lättare når framgång när de får hjälp att fokusera på saker som är positiva och och tillåts ta små framsteg över tid. Men vad vi i gruppen reagerade på är att den metoden fungerar som en generell specialpedagogisk didaktik som används i de flesta liknande sammanhang med olika typer av svårigheter.

Mikael Karlsson
Victoria Cornelius
Marléne Sjölander
Catarina Ekliden
Fredrik Svensson

Presentation

Här kommer en presentation på oss alla i gruppen. Vi är alla väldigt taggade inför kursen och ser fram emot ett bra samarbete. / Fredrik, Mikael, Victoria, Catarina & Marlene

Hej! Mitt namn är Mikael Karlsson. Jag bor i Falköping och när jag inte pluggar eller arbetar så gillar jag att dansa. De danser som jag utövar är bugg och boogie-woogie. Har en tidigare högskoleutbildning inom beteendevetenskap. Jag jobbar jag som vikarie på Broddetorpsskolan och har gjort det i snart två år.

Hej! Jag heter Fredrik Svensson. 25 år  gammal och studerar nu på heltid efter att ha jobbat som vikarie på en skola utanför Falköping sedan 2012. Jag gick på gymnasiet i Skara och gick byggprogrammet och efter några år i byggbranschen insåg jag att jag ville arbeta mer med människor då jag är väldigt social och glad.  Musik är det bästa jag vet mitt och är mitt största intresse och när jag inte pluggar så spelar jag musik och umgås med kompisar. Bor tillsammans med min sambo i Falköping. Jag äger Victoria i Quiz sällankampen på vardaglig basis. Har aldrig hänt

Hej! Victoria Cornelius heter jag. Jag är 23 år gammal och jobbar på en skola i Falköping som lärare och resurspedagog. Har jobbat på en del skolor i Skaraborg sedan 2012. Har även jobbat som skidlärare och liftvärd två vintrar. Jag gick samhällsprogrammet med inriktning språk på De la Gardiegymnasiet i Lidköping. När jag inte pluggar eller jobbar, älskar jag att träna och röra på mig och är en obotlig hippie-trädkramare som trivs bäst i skogen med en varm kopp ekologiskt kaffe ;) På vintern är det skidåkning av alla slag som står högst på listan. Älskar dessutom att umgås med kompisar, min familj och min sambo som jag bor

med i Lidköping.

Hej ! Catarina Ekliden heter jag. Är från Orust. Jag har en blandad bakgrund genom att gått på konstskola med inriktning på måleri och skulptur i Stockholm samt studerat konst, kultur och arkitektur på Stockholms Universitet till att utbilda mig till undersköterska och mentalskötare och nu vidare till grundskolelärare. När jag inte pluggar, så jobbar jag på Uddevalla Sjukhus Akutmottagning med att rädda folk samt i vården på Orust. På fritiden sysslar jag med konst, renoverar mitt hus, träffar vänner och familj. Gillar att lära mig nya saker och att resa om tid och pengar finns.

Halloj, Jag heter Marlene Sjölander och bor i Stockholm närmare bestämt Skärholmen, med min make, 2 barn och ett par dammråttor. Jag jobbar heltid på Nikon och fotar även en del privat. Jag har tidigare läst en sväng konstvetenskap på Stockholms universitet men kom efterhand på att det inte var min väg att gå i livet, alls Nu läser jag till lärare 4-6 i Norrtälje och det känns verkligen fantastiskt roligt. Även ag tycker om att resa och har bott en del utomlands och på min ganska begränsade fritid drunknar jag gärna i en bok, springer lopp eller äter god mat.

2015-11-03