lördag 28 november 2015
Ett bekymrat tillkännagivande
Uppgiften som vi blivit tilldelade för den här kursen vad gäller bloggskrivandet är för mig och säkert många andra ett helt nytt sätt att arbeta inom skolan. Bloggen är till stor skillnad från den akademiska texten, där innehållet är en noggrant konstruerad formalia med ett speciellt anpassat ramverk av definitioner för att i det närmaste formulera den huvudsakliga kärna av det ämne som behandlats (akademiskt). Bloggskrivandet däremot vänder sig åt andra hållet, det sätter ord på tankarna, det beskriver vår tolkning av det vi varje dag läser i skolböckerna.
Under dagen har jag ägnat flera timmar åt att läsa de blogginlägg och kommentarer som vi alla hjälpts åt att skapa. Precis som planerat är inläggen fulla av de olika funderingar som vi kommit att undra över den korta tiden vi har studerat på lärarprogrammet. Tankarna sprids åt olika håll och kreativiteten på blogginläggen är långt högre än vad en ensam person förmodligen hade lyckats åstadkomma under hela sin utbildningstid.
När jag dock har läst färdigt ett inlägg och blickar ner mot kommentarerna blir det genast svårt att orientera sig. Ibland känns det som om jag läser en kommentar, och sen scrollar vidare för att börja läsa på den kommentaren jag nyss läst färdigt. ”Intressant text”, ”tänkvärt” och ”jag håller med dig” är fraser som ofta dyker upp i kommentarsfältet på nästan alla inlägg.
Det gör mig bekymrad att läsa kommentarer som många gånger enbart instämmer på det ursprungliga blogginlägget. I kommentarsfälten känner jag att jag någonstans går miste om den kreativitet som finns i alla blogginlägg. I mina ögon borde kommentarer vara ett utrymme som lämnats där vi kan framföra tankar som skiljer sig, eller kanske poängtera något som föregående skrivare missat att ta med.
När jag nu publicerar detta inlägget hoppas jag att du har hängt med på mina tankebanor och att det inte enbart dyker upp likasinnade kommentarer. Känn dig fri att kritisera, poängtera och påpeka saker du tycker jag glömt att ta upp.
Nu börjar jag få slut på ord.
Jag vill tacka för att du tog dig tid att läsa, och hoppas att blogginlägget var givande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror att hela upplägget gör att vi känner oss "tvingade" att kommentera inlägg. När vi fråntas valet att läsa för vi faktiskt är riktigt intresserade av en text och istället måste göra detta med minst 2 bloggar i veckan.
SvaraRaderaDessutom är det få bloggar som uppdaterad regelbundet vilket gör att det är färre inlägg att ge en synpunkt på. Men du har rätt, vi borde kommentera från hjärtat och inte med enbart hjärnan. Alla är vi olika, tänker olika och har upplevt skilda saker i vår historia som format oss till de individer vi är idag OCH detta borde synas mer!
Dags att leta efter nya infallsvinklar och hitta vårt kritiska tänk kanske...
Håller helt med föregående kommentar (tråkigt va?;)). Den här kursen fokuserar enligt mig alldeles för mycket på tekniska program och arbetssätt, än på den lärande eleven. Jag vill lära mig om eleverna, inte om zotero, skype, hangouts, google docs osv... Visst att det är bra verktyg att använda sig av, MEN inte ta över hela kursen! Jag som inte är van vid dessa verktyg får lägga betydligt mer tid på att förstå det tekniska istället för att läsa litteratur, gruppdiskussioner och lära mig något som jag faktiskt kommer ha nytta av, tyvärr!
SvaraRaderaJag förstår tanken med att kunna arbeta med dessa olika verktyg, och många av dem är fantastiska! Känner dock också att det tar fokus från själva "den lärande eleven" Även om vi är "elever" som lär oss om tekniken. Samt att man tvingas kommentera två blogginlägg och det uppdateras dåligt o sällan...Det tappar liksom sin charm med bloggandet. Tyvärr!
RaderaJag förstår tanken med att kunna arbeta med dessa olika verktyg, och många av dem är fantastiska! Känner dock också att det tar fokus från själva "den lärande eleven" Även om vi är "elever" som lär oss om tekniken. Samt att man tvingas kommentera två blogginlägg och det uppdateras dåligt o sällan...Det tappar liksom sin charm med bloggandet. Tyvärr!
RaderaÄven jag måste göra dig besviken med att hålla med både dig och föregående talare. Tvånget som My hänvisar till är en stor hämsko. Jag tror inte att bloggandet leder särskilt långt i den här formen. Visst jag tycker det är jättebra att ha fått prova på, och det är väl inte en hemsk uppgift att tvingas skriva ett par blogginlägg. Däremot känns kommentartvånget helt onödigt. Man förväntas alltså säga något när man inte har något att tillföra och jag tycker det är bättre att hålla käft i det läget. De flesta blogginlägg innehåller ju inte heller något provokativt och det finns inte så mycket att uppröras över.
SvaraRaderaEn sak som jag dock stött på, framför allt i kommentarerna är en teknikfientlighet som antagligen grundar sig i att alla känner att de har för mycket att göra. Zotero utmålas som "programmet från Helvetet" men här är jag benägen att hålla med kursledningen: Lägg ett par timmar nu och du har igen det tusenfalt under utbildningen. Alla som har skrivit något akademiskt innan har väl suttit i slutet och letat referenser i sin text. Det slipper vi nu.
Zotero låter som rena drömriket för min del! Jag har förvisso suttit och petat i referenslistor i examensarbeten förr, vilket kan ta ett par dygn och medföra magsår. Problemet för min del är att det med programmet inte följer en person som står bakom mig och pekar vad och hur jag ska göra, så jag har ännu inte kommit igång.
SvaraRadera